Efter en tur på Gävles gator här om dagen har jag funderat mycket på det här med att vara annorlunda.
Många av Gävles tonåringar verkar ha en starkt behov av att vara just annorlunda. I denna lilla text tänker jag hårddra det hela. Generalisera. Däremed inte säga att alla är si eller så.

Men. Är du inte jättealternativ 15-åring så tycks du vara en supervanlig fjortis (som i sig inte känns fullt normalt..). Den senare av mina generaliserade kategorier är rätt ointressant. Genomdisskuterad och välkänd om man kommer från kommunens utkant. Just inget nytt att hämta i mjukisbrallor som it-plagg eller häng som visar tonårsrumpor.

Men vad finns det egentligen för alternativ om du vill vara alternativ? Att vara just alternativ är inte något vidare alternativt längre.

Jag har funderat. Och kommit fram till att om jag färgade håret grönt och gick med kläderna bak-och-fram kanske skulle vara mindre uppseendeväckande och störande för min omgivning. Än om jag bestämde mig för att gå med i Frälsningsarmén, sluta använda internet och mobiler. (Men ve och fasa, jag är sen 80-talist = kommer icke att ske.)

Man vet aldrig. Jag har några fina broscher från SFA hemma. Och tygmärket från dem ska på min overall. Det får bli min lilla diskreta, försenade tonårsrevolution. Och när jag tänker på det. Så är det ju nästan detta underbara Underbaraclara gör - fast med ett vackert husmorsideal också.

För övrigt skrev Ulrika Knutsson i Fokus  inressant om gudstro. Det känns skönt att läsa. Speciellt efter en kursares utläggning om hur hon HATAR alla som tror på någon slags gud. Det är faktiskt inte bara Konflikträdda Stina som talar när jag säger att jag tycker det är snarare lågt och omoget. Än vuxet och bildat. För det är ett dåligt sätt att föra en diskussion. Faktiskt.

Ikväll ska jag vara oerhört oalternativ på de alternativas hemmaplan. Mot Peace&Love!