Jag läser (och tittar) mycket i Elle. Det är ett bra magasin må jag säga. Men när man ser på alla  nyskapade kläder så får jag ibland den här känslan att jag är glad att jag gav upp mina klädskapardrömmar. För det måste vara så svårt att komma med nya saker, nya plagg. Är det nytänkande så är det oftast oanvändbart. Och är det nya material så är utformningen gammal. Men egentligen, varför måste allt vara nytt? Det finns ju så mycket fint från förr.

Själv gillar jag 1950-talsinspirerade klänningar, keramikfigurer från 1960-talet, 1970-talsrock och  poppiga låtar från 1980-talet.  Det är egentligen inget nytt (med att jag gillar det).

Däremot har jag börjat blivit riktigt förtjusigt i stilen från mellankrigstiden. Härom veckan köpte jag en vacker minnesbok om Prinsessan Astrid. Vilken skönhet! Och vilken prinsessaga med tragiskt slut.


Och nyligen snubblade jag över internetbilder på Louise Brooks. Återigen en riktig snygging. Och vad jag kan förstå också ett ganska tragiskt slut.


Om jag inte vore en sådan mes så skulle jag nog ha en sådan frisyr.
Flapperklänningar är nog inte heller för mig. Men åh så vackert att se på. Sann Hollywoodglamour. Även om jag hellre skulle har varit i Paris at the time...

Au revoir!